Reflektion kring kapitel 4-5, Lärande i praktiken

Hej Jimmy och Andrea! Ledsen att jag är sen med inlägget nu när jag är fokusperson. Som ni vet är jag lite krasslig, men jag tänker inte skylla för mycket på det, jag är säkert inte mindre tom i huvudet än vanligt. ;) Jag hoppas att jag inte skriver för osammanhängande!

Säljö diskuterar här mer kring de arfakter vi har omkring oss. Något som vi själva skapat för att underlätta vissa handlingar, etc. Redskapen är det vi lever med, kommunicerar med och även de som förmedlar vår verksamhet. När vi på "stenåldern" lärde oss något nytt, med hjälp något existerande som sedan fick den just den funktionen, blev detta en artefakt, som till exempel hävstången. Så småningom förstod vi och kunde räkna på den mer komplexa fysiken bakom fenomenet, som vi senare kunnat använda i mer utvecklade verktyg som maskiner etc.

Säljö skriver mycket om språket som vår viktigaste resurs, något som jag helt håller med om. Var vore vi idag om vi inte kunde kommunicera på det sätt vi gör idag? Om vi inte kunde förmedla kunskap? Förmodligen väldigt långt bak på tidslinjen.

Han benämner tre olika typer av språkanvändning:

A)Språkets utpekande funktion, där vi kan fokusera samtalet på något specifikt, trots att det är en helt annan kontext, men ändå få motparten att sätta sig in i kontexten. Vi kan äver förstå abstrakta begrepp, som vi egentligen inte kan göra oss en inre bild av, som till exempel demokrati, politik etc. Något annat Säljö nämner under denna rubrik är även att vi kan beskriva hur vi ska beskriva. Det kan finnas helt olika värderingar i olika beskrivningsformer. Som till exempel poesi, som vi kan förstå och uppskatta i sin specifika form, däremot vet vi att det inte hör hemma i ett (improviserat) vardagligt samtal.

B)Språkets semiotiska funktion, beskriver Säljö bland annat hur uttryck inte enbart är objekt, men att vi väldigt ofta lägger in värderingar i våra språkliga uttryck, något jag tror att vi gör mycket mer än vi är medvetna om. Vi argumenterar alltid för en viss verklighet, men VÅR verklighet är det bara vi som har upplevt och tolkat, vi har ingen referent som vi kan hänvisa till. Det får mig att tänka på att beskrivningar av verkligheten alltid är full av värderingar. Världen går aldrig att uppfatta objektivt, även om det kan tyckas objektivt för oss själva. Vi har alla våra filter och våra egna referensramar att tolka in informationen i.

C) Kommunikation och språkets retoriska funktion, är enligt Säljö vårt sätt att påverka och faktiskt kunna göra något, med hjälp av vårt språk. Vi formar oss själva och andra, hela tiden. Jag gör som andra och andra gör som jag. Utan möjligheten till påverkan, vad skulle språket fylla för funktion?

Kunskap och makt-delen fick mig att tänka på hur vanligt detta faktiskt är, såväl i större sammanhang som i mindre. Jag pratar ibland med en vän som råkar ut för en typ av maktutövande av detta slag på jobbet. Tanken är att hon ska lära sig av några mer erfarna arbetskamrater. De förklarar däremot så slarvigt och undvikande som möjligt för att hon inte ska förstå. De gillar inte henne. Däremot får hon lära sig på egen hand och genom att praktiskt lösa problem och lär sig desto mer. :) Däremot gör det henne inte mer populär på jobbet...
Vanligen blir den som saknar kunskap beroende av den som har, det kan vi se överallt. Och visst kan det som Säljö säger bli ett demokratiskt dilemma.



Delen där Säljö diskuterar vår inre kommunikation tycker jag är intressant, men jag är inte säker på att jag hänger med i hans resonemang till 100%. Att vår tankeverksamhet skulle vara kommunikation, liksom vår kommunikation är utåt, men här inåt. Med andra ord är även vår inre kommuniktation formad utefter det yttre. Hmm, inte så konstigt kanske märker jag, när jag väl skriver det. Jag har kanske inte funderat alltför mycket kring det tidigare. Den inre kommunikationen är alltså också något vi lär oss av andra. Men det får mig att tänka på hur forskningsbart detta är? Vi kan som Säljö beskriver aldrig mata ut någons direkta tankar, vi säger inte (för att inte säga alltid) som vi tänker och vi säger alltid saker gentemot någon annan, där det blir värdering och filter. Utåt delar vi aldrig med oss helt av våra inre monologer. Det får mig även att tänka på främre och bakre regioner som vi pratade med Birgitte i medieinformatiken. Har vi någonsin samma yttre kommunikation, som inre? Nej, jag tror inte det, inte ens när vi "tänker högt" som Säljö nämner som metod. Jag tror inte att det fungerar. Jag tror att vi alltid har filter. Vi ställer in oss på kommunicera med en person, vare sig de forskar på oss eller inte. (Social kompetens är förmodligen det sista en forskare vill ha i ett intervjuobjekt. :P) Vad tror ni?

Mitt tankesätt angående hur vi formas, hur vi lär oss, hur vi kommunicerar och hur vi tänker etc tror jag har "expanderat", om man nu kan säga så, sen jag började läsa boken. Allting är "i förhållande till". Vi gör och tänker alltid i förhållande till vår sociala och kulturella omgivning, även om vi vill tro att det som pågår inne i våra hjärnor är vårt eget. Det enda som gör det vårt eget är att ingen annan har någon direkt insyn just där. Är ni med på hur jag tänker?