Har fler problem att nå rhett?

Nyss hemkommen från designmetodik-seminariet och kommer fortfarande inte in på rhett.ei.hv.se för att kommentera Jimmys inlägg. Är det fler än jag som har problem med detta?

Reflektion kring seminarium 30/3, kapitel 1-3

Jag tänkte att jag skulle börja med att kommentera Jimmys inlägg, men jag lyckas inte få någon kontakt med rhett-servern, så det får vänta till ikväll.

Jag tittar lite på mina anteckningar sen gårdagens seminarium. Det många intressanta och roliga diskussioner. Visst blir det lätt att man travar iväg i ämnesomfattningen, men det behöver ju inte betyda att det är irrelevant.

Vi började med citatet ur Säljös "Lärande i praktiken", sid 13:

Lärande är således ett möjligt resultat av all mänsklig verksamhet och kan inte på något enkelt sätt kopplas till bestämda arrangemang som skola och undervisning.

Visst håller jag med Säljö om att lärande inte endast sker i skolmiljö, det har han ju påpekat flera gånger och jag har inga som helst invändningar, jag håller ju också med om att vi lär oss hela tiden. Däremot kan jag ställa mig lite frågande till hur man ska tolka citatet. Skapas inte förutsättningarna för "mänsklig verksamhet" i skolmiljöer? Det är ju trots allt där vi möts och reflekterar kring det vi lär oss, lär oss av varandra via diskussioner med mera (utöver de rena undervisningsformerna). Eller ser han rakt upp och ner på skolan som undervisningsmiljön där den "vise" står och pratar framför de "mindre visa", som snällt sitter tyst och lyssnar? Det är lite svårt att tyda exakt vad han syftar på med "bestämda arrangemang". Vi möttes igår under ett bestämt arrangemang med mängder av mänsklig verksamhet och reflektioner. Jag vet inte om det är hans mening att lägga en negativ laddning i uttrycket, men det är lätt att uppfatta det så. Eller också syftar han enbart på att det inte bara är under bestämda arrangemang som vi lär oss. Men att bestämda arrangemang som skola och undervisning skulle vara något överflödigt eftersom vi ändå lär oss har jag svårt att hålla med om. Att ses under bestämda arrangemang är en förutsättning för mig för att få träffa och lära mig av människor som har liknande intresseområden som jag, vare sig de är lärare eller medstudenter. Det ger mig en möjlighet att delta i mänsklig verksamhet inom just det område jag vill lära mig mycket.

Jag tyckte verkligen att det var jätteintressant att prata om paradigmer. Det var inte en helt lätt diskussion. Det är inte lätt att se på sina sanningar, sin "vetskap", om verkligheten som en paradigm. Min sanning är väl inte lokal, den gäller ju hela världen? Resten av världen har bara inte kommit till samma insikter som jag? Att gud inte finns, jorden är rund och kvinnor har lika stor rätt till att köra bil som män (känsligt ämne). Någon annanstans har en annan kanske förhoppningen om att andra mindre utvecklade samhällen en dag ska komma till insikt. Allah är allsmäktig, jorden är kubformad och kvinnor har inte varken kompetens eller behov av att hantera någon form av hjuldrivna fordon. Det är lika mycket en sanning som min. För vi skapar våra egna sanningar, vare sig vi har hämtat dem från vetenskapliga forskningsresultat eller religiösa skrifter, hört det på tunnelbanan eller sett det på TV. Men vad någon annan än säger så har jag rätt. Inget kan rucka på min världsuppfattning. Den är sann. Allt annat är fel. Självklart har jag fördomar.

Vi pratade också om kompetens. Ett ord som används väldigt flitigt omkring oss men som faktiskt är ganska svårtolkat. En sak som verkar tydlig är att det ofta ställs i relation till något annat. Är jag kompetent inom 3d-grafik? Går jag och sätter mig och fikar bland några lärarstudenter, så kan jag definitivt säga att jag är kompetent. Jag har ju både vetskapen och kunskapen om hur jag skapar ett grönt klot i programmet maya. Sitter jag i G118 med några i klassen är jag kanske däremot inte alls lika kompetent. Visst har jag kunskap och vetskap, men däremot är den inte alls lika stor som många av mina klasskamrater, som har större kompetens till att lösa en viss 3D-uppgift. Skaffar jag däremot mer kunskap, genom att jobba mer med programmet och läser fler tutorials, mer böcker, så kanske jag blir mer kompetent. Men min kompetens kanske fortfarande är relativ, den leder kanske inte till ett arbetserbjudande på Pixar (eller också gör den det).

Det var som sagt ett intressant seminarium som väckte många tankar och reflektioner från min sida. Jag ser fram emot nästa. :)

Reflektion kring kapitel 1-3, Lärande i praktiken.

Nu har jag läst de första tre kapitlena i kursboken "Lärande i praktiken - Ett sociokulturellt perspektiv", av Roger Säljö, och det är dags att reflektera lite över vad jag läst i mitt första blogginlägg för kursen.

Jag har fått ett positivt första intryck av boken. Säljö för en diskuterande dialog genom sina kapitel, som jag tycker är ganska lätt att finna en röd tråd i. Allt det han diskuterar är inte helt nytt, vilket jag har förstått att flera i klassen tycker. Däremot väcker hans avsnitt en del tankar om lärande, som man kanske inte aktivt reflekterat över tidigare. Pedagogik och lärande i sig kan var begrepp som är svåra att sätta fingret på exakt vad de innebär, men jag tror att jag efter att ha läst de 75 första sidorna fått mig ett lite bättre perspektiv och det har i och med det blivit mycket mer intressant. Jag kan även finna en anknytning till de reflektioner jag hade i slutet av förra kursen.

Visst har jag tidigare funderat kring hur vårt samhälle ser ut idag och vilka otroliga tekniska framsteg vi gjort på så kort tid. Hur är det möjligt?
Säljö beskriver bland annat om den förvandling som skett i vår samhällsstruktur, som givitvis också påverkar vår kunskapsbas. "Förr i tiden", som man brukar säga, fick vi kunskapen från vår familj. Tidigare kända kunskaper om hur man bedriver en bondgård, snickrar, t ex, fördes vidare genom att de äldre delade sin kunskap med de yngre. Kanske utvecklade man en del ny kunskap mellan generationerna, men basen var den samma. Under medeltiden växte mer komplexa samhällsstrukturer fram och bärgade familjer kunde skicka sina barn till städer i Europa för att skaffa sig utbildning för ett visst yrke. Kunskap var inte längre något som endast gick genom familjetraditioner. I och med industrialismen och därmed en enorm urbanisering skapades fler och fler sk institutionaliserade miljöer i samhällsstrukten, inte minst fabriker och skolor.

Så som jag ser det är det här, vid industrialismen som allt tar fart. Det sker en enorm förändring i samhällsstrukturen, där många slits loss från familj, traditioner och också kunskap som gått i arv, för att flytta till nya industrialiserade och växande samhällen. I dessa samhällen har strukturen givit möjligheten att organisera, på ett sådan sätt att specialisationer kan lyftas fram och bistå med en specifik del till t ex en teknisk produkt. Organiseringen av kunskap har gett upphov till utvecklingen av många tekniska hjälpmedel som har underlättat enormt i vår utvekling. Det är inte svårt att se sig omkring idag och fundera kring vilka verktyg som egentligen är oumbärliga för att vi ska kunna räkna, dokumentera, minnas etc.
Vi har blivit enormt duktiga på att organisera kunskap och specialisationer.

Vår förmåga att kommunicera, vilket faktiskt ger oss möjlighet att dela kunskap, gör oss väldigt unika. Att kunna dela med sig av erfarenheter är något väldigt komplext och det är egentligen ganska otroligt att vi kan utföra en uppgift som vi aldrig utfört förut genom att läsa instruktioner, kunskap någon annan delar med sig av, i ett textdokument. Kan man säga att detta är en egenskap som skiljer människan från djuren? Att vi kan dela kunskaper och erfarenheter med varandra och faktiskt till och med använda dem praktiskt?

Säljö pekar flera gånger på vikten av kommunikativa förmågor vikt för lärande, hur vardagliga samtal kan vara en av de viktigaste komponenterna förkunskapsbildning och kundskapstradering. Hur vi kan komma till nya insikter i reflektioner i samspel med andra. Det går lite hand i hand med mina funderingar kring lärande i IKT-kursen.

I det tredje kapitlet går Säljö in på kognitivism och rationalism, där personligheten Piaget har en betydande roll för utvecklingen av förhållningssät till lärande i skolor, även om det inte är uttalat att det var så han hade tänkt sig att man skulle anpassa hans kunskaper. Det mest intressanta i kapitlet är för min del diskussionen kring det sociokulturellas betydande roll för lärandet. Enligt Piaget var de kulturella förutsättningarna inte betydande, något som han enligt Säljö verkar få äta upp. Utveckling och lärande är inte uniformt över kulturer, menar Säljö. Kommunikationen med vår om värld och hur vi är aktiva och manipulerar den och sedan drar för slutsatser av detta har stor betydelse för vårt lärande. Och alla våra omvärldar är olika, sociokulturella, vilket ger oss helt olika förutsättningar. Inte minst tror jag att det lägger grunden för värderingar, både av kunskap och annat. Det är intressant att fundera kring de sociokulturella förutsättningar i det samhälle jag utvecklats i, vad de kan ha haft för betydelse i min utveckling, mitt sätt att interagera med den, hur jag värderat kunskap, hur hade min utveckling blivit om några befintliga förutsättningar plockats bort? Eller om jag rent av vuxit upp i en helt annan typ av samhälle, samma biologiska förutsättningar, men helt andra sociokulturella.

Makt och genus: reflektion

Här följer ett litet sammandrag kring makt och genus - föreläsningen som jag missade. Istället har jag läst Linas reflektioner kring föreläsningen samt googlat en del begrepp för att skapa mig en uppfattning kring vad som kan ha sagts. Några begrepp:

Homosocial innebär relationer som inte har något med sexualitet att göra. Exempelvis när en kvinna som föredrar att umgås med samma kön, homosocialt, säger detta ingenting om hennes sexuella läggning.
Dikotomi när det kommer till genus, innebär uppdelningen av de två sociala könen, man kan säga att de är varandras motsatser.
Gatekeeping inom kommunikation, innebär den filtrering som görs av journalister, redaktioner etc bland annat i nyhetsflöden.

Liksom Lina har jag också läst om de andra uttrycken som nämndes i början av utbildningen, dvs stereotyp, fördomar, diskriminering.

Efter att tittat runt en del på andra blogginlägg kring föreläsningen förstod jag att det pratades en del om hur kvinnor framställs i media, bland annat i reklam. I en PBL-uppgift i början av utbildningen var ja med i en grupp som skrev just om könsdiskriminerande reklam. Ju mer insatt man blev i detta och ju mer man fick se av de reklamer som faktiskt blivit dömdaav Etiska Rådet mot Könsdiskriminerande reklam, desto mer reagerar man. Jag har hört det förut och det tåls väl att nämnas igen. Ju mer man blir exponerad för något desto mindre verkar man reagera, vilket är ganska skrämmande i många avseenden.
I början av året, på tåget mellan Prestwick airport och Edinburgh, plockade jag upp en sportbilaga på ett säte brevid mig. Namnet på den brittiska sportbilagan ansåg jag talade tydligt för vad den borde innehålla, bilden på den oklädda damen på framsidan talade för något helt annat. Jag räckte över tidningen till min pojkvän som öppnade den utan att titta på framsidan. Han såg en aning chockad ut och la snabbt tidningen ifrån sig. "Så farligt kan det väl ändå inte vara, det är ju en dagstidningsbilaga", tänkte jag och tog själv upp tidningen för att titta i den. Lika generad blev jag efter att ha bläddrat tre-fyra blad i den och la snabbt ifrån mig den. När är det vardagsnaket i svenska aftonbladet utan att vi tänker på det?

(kursiv-knappen upphörde att fungera)

Sammanfattning: Mitt lärande

Flera av er vet att jag inte tycker om att skriva för mkt om mig själv här. Jag hoppas väl också att spärrarna ska släppa lite. För visst är det en typ av rädsla som sätter käppar i hjulet. Och jag förstår varför vi ska blogga och fördelarna med det, men jag hoppas även att min aspekt är förstådd. Jag jobbar på att släppa spärrarna. Att jag inte har skrivit så mycket tankebok innebär inte att jag missat att reflekterat över mitt lärande. Jag ska försöka sammanfatta vad jag kommit fram till nedan.

I en del av början av kursen, hade jag oerhört svårt för att sätta mig in i mitt lärande. Det handlade inte om att jag inte förstod de pedagogikerna vi läst om, de var både intressanta och givande att läsa om och förstå. Men att däremot analysera mitt eget lärande, gick inte. Jag går liksom alla andra igenom perioder då jag känner mig omotiverad, har svårt att se målen, har svårt att koncentrera mig på det som jag behöver göra, för att ta mig vidare på. Det hela blir mer inriktat på prestation, utan motivation i sikte. Där tar det stopp. När tråändarna blir svåra att koppla till ett mål sitter man där med ett nystan som tar tid att veckla upp. Tid som man inte har.

Det hela började lossna när vi kom in mer på lärmiljö och frågan "när har du ditt flow?". När jag kört fast, ville jag givetvis ha ett svar på den frågan. För jag förstod precis vad begreppet innebar, när tankarna flödar, skapar nya tankar medan fingarna bränner över tangentbordet.
Men varför uppstår så många situationer då jag har svårt att hitta det där flödet, det där "flowet"? Det var här min refklektion kring mitt eget lärande började sätta fart.

Jag började att studera och utvärdera min lärmiljö. Min omgivning och framför allt mina förutsättningar. Jag kom fram till att det egentligen hade någon betydelse om det var dag eller natt, m a o vilken tid på dygnet det var. Men att sitta uppe på nätterna är något jag har kommit att försöka unvika det sista, mestadels för de efterkommande negativa effekterna, som känslan av att vara bakfull i flera dagar (något som blir mer påtagligt ju äldre jag blir) eller sömnrubbningar.

Under vintern har det uppstått olika varianter av problem omkring mig. Från stora sömproblem, familjeproblem, den klassiska oron för hur den lilla studenkassan ska räcka till etc. När det förstnämnda, det vill säga sömnen, började reda upp sig, hände något. Det blev som en positiv kedjereaktion och det var, förstår jag nu, en grundförutsättning för att allt ifrån tankar, känslor, möjligheten att planera och förstå syftet med olika saker skulle börja fungera. Det drog mina tankar till Maslovs behovstrappa, varav varje mål måste uppfyllas för att kunna nå ett annat:

1. Kroppsliga behov
2. Trygghet
3. Gemenskap och Tillgivenhet
4. Uppskattning
5.Självförverkligande

Redan vid sömnen, stördes ett kroppsligt behov som gör det svårare att fokusera på andra behov när det inte är uppfyllt. Ekonomi- och familjebekymmer gjorde det dessutom svårare att känna trygghet. I sin tur ledde bägge störningarna till att jag satt mycket hemma, vid fel sida på dygnet och slutade fungera optimalt socialt. Vilket ledde till att gemenenskap och tillgivenhet blev lidande. Den klassiska onda cirkeln. Det handlar givetvis inte om att jag var utslängd på gatan och inte hade tak över huvudet. Jag är givetvis tacksam för de förhållanden jag lever under och möjligheterna jag har i självförverkligande. De är helt fantastiska, egentligen. Men alla problem som uppstår för en individ är relativa till hennes verklighet. Annars hade vi aldrig upptäckt dem som problem. Att jag hade svårt att hitta mitt flow, min motivation blev väldigt självklart. Jag hade mängder med behov att uppfylla innan jag kunde fokusera på det sista, självförverkligande, på bästa sätt.

Allteftersom sömnrutiner, familjerelationer, etc blev bättre, förändrades också mitt tankemönster tydligt. Jag förstod lättare syftet med att göra uppgifter, när jag lärde mig, när jag kunde lösa problem och få en positiv känsla efter att jag lyckats. Mycket viktig insikt.

När det kommer till lärmiljö, har jag förstått att den fysiska platsen inte har så stor betydelse. Av större vikt tror jag är vad omgivningen i samma stund som man sitter vid den inbjuder till. I den kognitiva kursen har vi pratat om affordances, det vill säga vad olika ting, material etc inbjuder till för handlingar. Jag tror även att detta är viktigt för att kunna rikta sin koncentration i sitt lärande. Hemma har jag skapat mig ett litet problem. Min dator inbjuder till väldigt mycket. Den är placerad på ett långt skrivbord som agerar både arbetsplats och TV-bänk. Min arbetsmiljö är samma miljö där jag umgås med vänner, tittar på TV, lyssnar på musik, etc. En annan sak jag upptäckt är att det inte alltid är optimalt att befinna sig hemma, där man har så mycket inbjudande. Många känner säkert igen sig i att det plötsligt finns så många andra saker att göra, när man har något man måste göra. Jag spenderar en del tid hemma hos min pojkvän i Trollhättan, där det också blir en del studerande. Eftersom det inte är mitt hem, har jag inte lika mycket som inbjuder mig till andra handlingar där. Min laptop är inte samma nöjescenter som jag har hemma. Mer begränsad från inbjudande kan jag bli i skolan. Där har jag en dator framför mig rakt upp och ner, den inbjuder till att arbeta med skola, inte så mycket annat. Däremot kan jag inte påverka miljön runt omkring mig på samma sätt i skolan, dvs andra personer omkring mig kan komma att störa mig. Därför är studerar jag inte alltför ofta i skolan.

När jag förstod mig på mina förutsättningar för mitt lärande kunde jag lättare gå vidare till att titta på olika lärstilar som jag tyckte stämde överens med mitt sätt att lära mig.

Under det första litteraturseminariet bestämde jag mig för att fördjupa mig i kognitiv pedagogik. Det finns mycket i den pedagogiken som jag förstår och håller med om. Jag tror att vi alla föds med biologiska förutsättningar för att lära oss, men medan vi lär oss skapar vi också de förutsättningar för att fortsätta lära oss. Vi skapar våra egna ramar, vårt egna referensbibliotek. Ny kunskap kopplar vi med kunskap vi sedan besitter. Världen är som vi uppfattar den, den blir som vi bygger på den. (Egidius 2003, s. 95) Den är med andra ord väldigt individuell. Alla lärstilar är individuella. Jag knyter ständigt ihop ny kunskap med förvärvad kunskap, det tror jag att alla gör. Det är intressant att vi har läst kognitionskursen samtidigt som denna. På så sätt har vi läst en del om minnet och dess funktioner, perception etc. Att vi varje gång vi "plockar fram" ett minne, kommer vi att bearbeta det igen, kanske lägga till information, innan vi "stoppar undan" det igen. Med andra ord utvecklas hela tiden, när vi tänker, när vi minns, när vi pratar, när vi är tysta. Vi är ju ständigt kognitivt aktiva när vi är vid medvetande.

Dialogens och reflektionens pedagogik, dvs argumentationen, med sig själv och med andra, stämmer väl överens om med min syn på lärande. Egidius tar upp reflektionen just som en "överläggning med sig själv", ett uttryck som jag både förstår och tycker är viktigt. All information behandlar vi, ifrågasätter vi, etc. (Egidius 2003, s. 107) Det är inte minst viktigt att diskutera och lyssna på andra. Vi kanske inte alltid uppfattar att vi lär oss något konkret av någon annan på det viset. Däremot tycker jag ofta att diskussion förlöser andra egna tankar. Man lär sig mycket av att diskutera, även om exakt vad jag lärt mig av de jag diskuterar med är ibland är svårt att precisera, jag tror att det är bättre att säga att jag lär mig med dem.

Learning by doing, Deweys populära begrepp som verkligen verkar ha gått hem hos många av mina kurskamrater, har gått hem hos mig också, även om jag kan bli lite trött på uttrycket. För mig handlar det mycket om att skapa liv i teori, bädda in kreativitet, lösa problem praktiskt. Det är så mycket man får på köpet i denna typ av pedagogik. Mål, syfte och individualitet, det kan ge så mycket mer motivation och förståelse för det man faktiskt gör och varför, därför också lusten att lära sig, när man faktiskt förstår helheten och får tillgodogöra sig den genom att anpassa den praktiskt. (Egidius 2003, s.67) Denna pedagogik anser jag går ihop lite med PBL, något som jag också tror passar mig, även om grundtanken kanske främst syftar till arbete i grupp. Men att aktivt söka information för att själv finna lösning på problem, det vill säga på sitt eget sätt, med sina egna förutsättningar i kunskap sätt att lära sig etc, anser jag vara en bra pedagogik.

"Frihet att bli"-pedagogiken tror jag har mycket gemensamt med vårt tankesätt på självförverkligande idag. För oss tas det inte idag för givet, på samma sätt som för bara några årtionden sedan, att vi ska ta över familjeverksamheten, välja samma yrke som familjen, eftersom det är där kunskapen och förutsättningen finns, ingen annanstans. I pedagogiken Frihet att bli, ser man människan i sin natur som obestämd, det är något som hon i sig själv måste utveckla. (Egidius 2003, s. 46) Idag har vi alla förutsättningar i världen, till självförverkligande och möjligheten att satsa på individuella mål. Med de möjligheterna märker vi inte minst att vi alla är olika och väljer olika riktningar. Vad som är socialt betingat och hur är intressant, men en helt annan fråga. Yttre påverkan finns alltid och är också i högsta grad något som formar oss, vilket kanske är ännu påtagligare idag i mediebruset som omger oss. Vad vi vill bli kan skapa en hel del ambivalens i våra val. Men viktigare är kanske möjligheten och just friheten att bli, just vad man vill. (Påverkan av egen vilja är ett helt annat blogginlägg.)

Det var några rader från mig om kursen.
Den här kursen har som flera andra, tagit tid att komma in i. Det är ofta i slutet som man känner att man förstår och tar till sig, vilket kan vara lite frustrerande, att man direkt ska börja med något nytt. Däremot vet jag att jag kommer att ta med mig kunskap härifrån till nästa, fortsätta knyta samman länkarna och utvecklas, vilket kanske är det väsentliga.

Källa:

Egidius, Henry (2003) Pedagogik för 2000-talet. Stockholm: Natur och Kultur

Reflektion: Kriterier för lärande plattform - seminarium

Det blev en hel del presentationer idag, men tiden gick verkligen fort. Kanske föra att det var ett så pressat schema. Det kändes inte direkt som en fördel att vara sist, med tanke på att de flesta sitter och väntar på att få gå hem, något som inte direkt är en fördel om man vill försöka skapa en diskussion. Men under seminariets gång förstod jag också att vi alla hade tänkt ganska lika.

Jag förstår dels taken med att kunna importera in widgets för att göra ett LMS så personligt som möjligt, ha allting samlat på samma plats, för att det ska bli en mer attraktiv miljö att ta del av. Istället är det många som uttrycker om klassiska exeplet disco, att man bara loggar in där när det är absolut nödvändigt. Möjlighet att ha saker samlat alltså, sen är ju frågan när det inte längre blir ett LMS, om widgets kan ta överhanden? Jag tror att möjligheten att kunna personalisera, få kontroll, både över en del innehåll och utseende, skulle öka intresset för att ta del av ett LMS, vilket ju är en stärkande egenskap. Även om det i vissa delar mer kan likna ett PLE. Är det fel att integrera ett PLE i ett LMS? Kanske är det en väldig fördel?

Kommunikationen var det också många tog upp, vilket jag tycker är något väldigt viktigt. Vi har ju ofta lyckats ta kontakt med varandra ändå, genom att byta adresser, telefonnummer etc. Men detta är även en process och jag har definitivt inte kontaktuppgifter till alla i min klass. Om ett LMS hade bättre kommunikationsmöjligheter, som exempelvis chat, mail, video- och röstkonferencer etc, tror jag de flesta var överens om var en viktig och bra egenskap.

Sedan den delen som jag också tycker är väldigt viktig, som många verkar hålla med mig om. Möjligheten att dela information med andra. Dela med sig, samt dela med sig sina erfaranheter av materialet, bygga på material genom att ge samma taggar, skriva länker i kommentarer, etc. Det vore verkligen intressant att se ett LMS som bygger på allt det som vi kommit fram till i grupperna. De LMS vi sett under kursens gång kan kännas en smula... gamla och ickeinnovativa?

Kriterier för LMS

Vi lär oss uppenbarligen på olika sätt, man kan säga att vi lär oss på det sätt vi lärt oss. Vi tar ständigt in ny information, bearbetar den, fattar beslut, utför en handling. Men alltid på ett individuellt sätt. Ingen modell är den andra lik. Ingens samlade erfarenheter är den andres lik.

Kan man ta tillvara på den kunskapen, och anpassa den till ett LMS?

Det låter kanske inte så lätt. Men jag tror att det kan handla mycket om att riva ner de begränsningar som vi redan har diskuterat i grupper, på seminarium, etc. Skulle det kanske finnas en möjlighet till att individualisera ett LMS, så att det blev mer motiverande och enklare för människor att använda det, på sitt eget sätt? Skulle användaren kunna få mer inflytande över layouten, tror jag att han eller hon lättare skulle kunna anamma det.

Men en funktion, som också nämnts en del på seminariumet, är möjligheten att ladda upp filer och information. Som det är nu är det ofta en person, läraren, som har möjlighet att ladda upp valfria filer, länkar etc. Som student samlar man däremot på sig många typer av fakta och information, men det blir ofta bara en bråkdel av denna information som vi delar med oss till andra, trots att vi studerar samma ämne. Om de studerande då hade haft möjlighet att lägga upp information, filer, länkar, anteckningar, etc (givetvis med upphovsrättslagen i åtanke) för att sedan tagga dem med olika sökord.Man kan ge medstuderande möjlighet till att även de tagga information, kommentera eller betygsätta källan, kan man bygga upp en databas med information mellan studenter. Det kan även vara ett sätt att samla information på en plats, information från utbildningen, samt information som jag själv lägger till och själv väljer om jag vill att det ska vara privat, om jag vill dela det med alla, eller bara med några. Jag har själv blivit ett stort fan av anteckningsverktyget Evernote, där man kan spara, anteckna, rita, lägga till bilder, webbplatser och enkelt söka bland det man sparat, så länge man har taggat informationen. Sökfuntionen kan dessutom också hitta i handskriven text, det vill säga text i bilder. En sådant system ser jag framför mig i sättet att bygga upp informationsdelningen.

Kommunikation var också något som togs upp och något som jag också anser är viktigt - nätverket. Visst har vi skapat våra egna nätverk, vi byter telefonnummer, msn-adresser, etc. Men det borde egentligen vara enklare än så. Dels ska det (givetvis) vara enkelt även för studenter att skapa diskussionstrådar. Men jag tror också att någon typ av chat-funktion hade varit bra. Inte för att msn, facebook etc fungerar dåligt. Däremot vet vi inte vad kontakterna på msn gör just nu. Även om de är online kan de lika gärna vara upptagna med något helt annat och inte alls vilja prata om något som har med skola att göra. Loggar man däremot in på sitt LMS, där man ser att man har flera medstuderande online samtidigt, vet man att de förmodligen är där av samma anledning som en själv och det kanske är lättare att starta en konversation om det som har med studierna att göra, om något LMS:et etc.

Det var ett par förslag från min sida som jag faktiskt tror hade gått att utveckla. Jag ska inte ta upp mycket mer än så just nu, för det känns som att det blir för mycket på en gång. Man ska trots allt i alla fall kunna se framför sig hur de här olika kriterierna hade kunnat se ut i ett LMS.
Vidare diskussioner med min grupp, så får vi se vad vi kokar ihop tills på torsdag....

Reflektion: LMS - seminarium

Först vill jag nämna presentationsformen ignite som vi skulle använda oss av i torsdags. När den fungerade så tycker jag att den var väldigt effektiv, då den som pratar måste hålla sig inom ramen för vad som är relevant att ta upp i presentationen. Men visst kan det vara svårt med timingen. Om man måste vänta på en slide ska man helst fortsätta prata (av vad jag läst på nätet om tips kring ignite). Men börjar man på ett till spår kommer man inte hinna avsluta det innan nästa slide kommer. Det kan nog krävas en del träning. Men för mig vad formen bra, eftersom jag verkligen kunde öva in det jag skulle säga till slide. Muntliga presentationer är en stor skräck för mig som jag jobbar på att övervinna. Men där var strukturen och timingen, faktsikt ett bra verktyg, eftersom jag hade ett stöd.

I övrigt var det intressant att höra de andra presentationerna. Önskar dock att det hade varit lite mer variation i valet av LMS, då en del blev lite lika i vad de presenterade. En slutsats jag tror att man kan dra av vad seminariet hade att ge, är nog att det definitivt inte är en lätt uppgift att skapa ett bra LMS, då många uppenbarligen inte fungerar optimalt. Men det har ju ockå med den pedagogiska grundtanken att göra och det kanske är den man ska titta närmare på. Vad gäller Engange, LMS:et vi presenterade, anser jag att tillverkaren har en väldigt smal syn på pedagogik och lärande. Det handlar som sagt mer om förmedlingspedagogik och kontrollerande, vilket jag kan tycka hör till den en gammal skola...

Jag tar för givet att det är lättare att hitta brister än att komma med förslag på lösningar, vilket ju faktiskt är denna veckas uppgift. Något jag tror kan bli ännu mer intressant och givande att fundera kring.

Senaste föreläsningen.

Det förra inlägget skulle egentligen bli det här inlägget, men det fick bli två istället.

Jag tycker att det är intressant med olika typer av intelligenser som togs upp. Det finns förmodligen hur många teorier som helst om våra olika förmågor. Och visst känns det närmare till hands att det finns fler typer av intelligenser än den som kan leda till ett medlemsskap i Mensa. Det finns intressanta exempel på personer som är högt logiskt intelligenta men saknar sociala förmågor, som Daniel Tammet, en person med bland annat högfuntionell autism. Han har inga problem med att lära in siffror, förstå komplicerade logaritmer etc. Men att kommunicera med andra människor var något han inte förstod, förmodligen fortfarande inte förstår, men var tvungen att lära sig.

Daniel Tammet - The boy with the incredible brain
del 1 av 5

Vad man kan räkna som intelligens och inte tror jag kan vara svårt. När jag försöker ta reda på vad ordet egentligen innebär på NE.se får jag mig en liten överraskning.

Intelligent, innebär någon som som har intelligens.
Men ordet intelligens, förekommer inte i några artiklar och finns det alltså ingen förklaring till.
Ointelligent, är däremot någon som har låt intelligens, får jag läsa.
Slutligen hittar jag intellekt:

• sammanfattningen av själsliga egenskaper som är inriktade på systematiskt tänkande och analys

Själsliga egenskaper som är inriktade på systematiskt tänkande och analys, upprepar jag för mig själv. Vad är en själslig egenskap? På något vis känns meningen fel och jag kan inte säga att jag helt förstår den. Den stämmer dessutom inte om jag ska kunna förknippa den med kinetisk intelligens.

Lättare är nog att använda uttrycket förmågor i stället och hur pass väl vi har utvecklat eller kan utveckla dem. Kanske är ordet intelligens alldeles för inrotat i logiskt tänkande.

Nåväl, jag snöade kanske in mig lite väl mycket i begreppen.

Angående PLE, där jag fick en kommentar angående att ha mitt schema på bild i det, så förstår jag inte riktigt kommentaren (och inte skrattet heller för den delen). Men det förtydligar väl bara att jag skulle ha skrivit några rader till mitt PLE. Bilderna är alltså symboler för viktiga rutiner, händelser etc i mitt lärande. I mitt lärande är det viktigt med en översikt, en bild över vad som sker, vad som bör göras, vilken tid, för att jag ska kunna finna ro i det jag gör. Där fick schema och kalender vara med som symboler. Det är väl inte särskilt märkligt, egentligen?

...och lite annat

Jag vet att jag har varit dålig på att skriva, och visst, jag kan lova än en gång att jag ska bli bättre på det. Men jag köper fortfarande inte bloggkonceptet. Jag vill inte lägga ut egna tankar och åsikter på nätet av en anledning. Det verkar inte finnas något att annat än positiva saker att säga om bloggar som fantastiska publiceringsverktyg och jag kan tycka att det är en aning skrattretande att vi skriver i bloggar för att vår examinator inte vill känna sig auktoritär. Men han är inte auktoritär när han har bestämt att det är en examinerande uppgift skriva personliga åsikter och tankar på Internet, vare sig vi vill publicera sådant på internet eller inte?
Jag har lite svårt att köpa argumentet. Det borde vara ganska uppenbart.

Anledningen till att jag startat en blogg "på sidan av" min ursprungliga är att jag blivit kontaktad av en person som jag inte vill ha någon kontakt med. Förra våren, efter att portfolion blev färdig, fick jag ett sms en fredagkväll. Jag visste inte vem sms:et var ifrån, så som svar på det ställde jag just den frågan. Dagen efter hade jag inte fått något svar, men kollade upp numret på eniro.

Kalla kårar.

Samma kväll som jag fick sms:et upptäcker jag också via statcounter att någon googlat "efternamn förnamn hemstad" och hittat till min portfolio. Ytterligare kalla kårar.
Personen borde inte hitta mig här. Men jag blev också lovad när vi kodade våra portfolios att de inte skulle dyka upp i sökmotorer.

Så, en liten bakgrund.

Se vad jag lärt mig.

PLE

Personal Learning Environment