Sammanfattning: Mitt lärande

Flera av er vet att jag inte tycker om att skriva för mkt om mig själv här. Jag hoppas väl också att spärrarna ska släppa lite. För visst är det en typ av rädsla som sätter käppar i hjulet. Och jag förstår varför vi ska blogga och fördelarna med det, men jag hoppas även att min aspekt är förstådd. Jag jobbar på att släppa spärrarna. Att jag inte har skrivit så mycket tankebok innebär inte att jag missat att reflekterat över mitt lärande. Jag ska försöka sammanfatta vad jag kommit fram till nedan.

I en del av början av kursen, hade jag oerhört svårt för att sätta mig in i mitt lärande. Det handlade inte om att jag inte förstod de pedagogikerna vi läst om, de var både intressanta och givande att läsa om och förstå. Men att däremot analysera mitt eget lärande, gick inte. Jag går liksom alla andra igenom perioder då jag känner mig omotiverad, har svårt att se målen, har svårt att koncentrera mig på det som jag behöver göra, för att ta mig vidare på. Det hela blir mer inriktat på prestation, utan motivation i sikte. Där tar det stopp. När tråändarna blir svåra att koppla till ett mål sitter man där med ett nystan som tar tid att veckla upp. Tid som man inte har.

Det hela började lossna när vi kom in mer på lärmiljö och frågan "när har du ditt flow?". När jag kört fast, ville jag givetvis ha ett svar på den frågan. För jag förstod precis vad begreppet innebar, när tankarna flödar, skapar nya tankar medan fingarna bränner över tangentbordet.
Men varför uppstår så många situationer då jag har svårt att hitta det där flödet, det där "flowet"? Det var här min refklektion kring mitt eget lärande började sätta fart.

Jag började att studera och utvärdera min lärmiljö. Min omgivning och framför allt mina förutsättningar. Jag kom fram till att det egentligen hade någon betydelse om det var dag eller natt, m a o vilken tid på dygnet det var. Men att sitta uppe på nätterna är något jag har kommit att försöka unvika det sista, mestadels för de efterkommande negativa effekterna, som känslan av att vara bakfull i flera dagar (något som blir mer påtagligt ju äldre jag blir) eller sömnrubbningar.

Under vintern har det uppstått olika varianter av problem omkring mig. Från stora sömproblem, familjeproblem, den klassiska oron för hur den lilla studenkassan ska räcka till etc. När det förstnämnda, det vill säga sömnen, började reda upp sig, hände något. Det blev som en positiv kedjereaktion och det var, förstår jag nu, en grundförutsättning för att allt ifrån tankar, känslor, möjligheten att planera och förstå syftet med olika saker skulle börja fungera. Det drog mina tankar till Maslovs behovstrappa, varav varje mål måste uppfyllas för att kunna nå ett annat:

1. Kroppsliga behov
2. Trygghet
3. Gemenskap och Tillgivenhet
4. Uppskattning
5.Självförverkligande

Redan vid sömnen, stördes ett kroppsligt behov som gör det svårare att fokusera på andra behov när det inte är uppfyllt. Ekonomi- och familjebekymmer gjorde det dessutom svårare att känna trygghet. I sin tur ledde bägge störningarna till att jag satt mycket hemma, vid fel sida på dygnet och slutade fungera optimalt socialt. Vilket ledde till att gemenenskap och tillgivenhet blev lidande. Den klassiska onda cirkeln. Det handlar givetvis inte om att jag var utslängd på gatan och inte hade tak över huvudet. Jag är givetvis tacksam för de förhållanden jag lever under och möjligheterna jag har i självförverkligande. De är helt fantastiska, egentligen. Men alla problem som uppstår för en individ är relativa till hennes verklighet. Annars hade vi aldrig upptäckt dem som problem. Att jag hade svårt att hitta mitt flow, min motivation blev väldigt självklart. Jag hade mängder med behov att uppfylla innan jag kunde fokusera på det sista, självförverkligande, på bästa sätt.

Allteftersom sömnrutiner, familjerelationer, etc blev bättre, förändrades också mitt tankemönster tydligt. Jag förstod lättare syftet med att göra uppgifter, när jag lärde mig, när jag kunde lösa problem och få en positiv känsla efter att jag lyckats. Mycket viktig insikt.

När det kommer till lärmiljö, har jag förstått att den fysiska platsen inte har så stor betydelse. Av större vikt tror jag är vad omgivningen i samma stund som man sitter vid den inbjuder till. I den kognitiva kursen har vi pratat om affordances, det vill säga vad olika ting, material etc inbjuder till för handlingar. Jag tror även att detta är viktigt för att kunna rikta sin koncentration i sitt lärande. Hemma har jag skapat mig ett litet problem. Min dator inbjuder till väldigt mycket. Den är placerad på ett långt skrivbord som agerar både arbetsplats och TV-bänk. Min arbetsmiljö är samma miljö där jag umgås med vänner, tittar på TV, lyssnar på musik, etc. En annan sak jag upptäckt är att det inte alltid är optimalt att befinna sig hemma, där man har så mycket inbjudande. Många känner säkert igen sig i att det plötsligt finns så många andra saker att göra, när man har något man måste göra. Jag spenderar en del tid hemma hos min pojkvän i Trollhättan, där det också blir en del studerande. Eftersom det inte är mitt hem, har jag inte lika mycket som inbjuder mig till andra handlingar där. Min laptop är inte samma nöjescenter som jag har hemma. Mer begränsad från inbjudande kan jag bli i skolan. Där har jag en dator framför mig rakt upp och ner, den inbjuder till att arbeta med skola, inte så mycket annat. Däremot kan jag inte påverka miljön runt omkring mig på samma sätt i skolan, dvs andra personer omkring mig kan komma att störa mig. Därför är studerar jag inte alltför ofta i skolan.

När jag förstod mig på mina förutsättningar för mitt lärande kunde jag lättare gå vidare till att titta på olika lärstilar som jag tyckte stämde överens med mitt sätt att lära mig.

Under det första litteraturseminariet bestämde jag mig för att fördjupa mig i kognitiv pedagogik. Det finns mycket i den pedagogiken som jag förstår och håller med om. Jag tror att vi alla föds med biologiska förutsättningar för att lära oss, men medan vi lär oss skapar vi också de förutsättningar för att fortsätta lära oss. Vi skapar våra egna ramar, vårt egna referensbibliotek. Ny kunskap kopplar vi med kunskap vi sedan besitter. Världen är som vi uppfattar den, den blir som vi bygger på den. (Egidius 2003, s. 95) Den är med andra ord väldigt individuell. Alla lärstilar är individuella. Jag knyter ständigt ihop ny kunskap med förvärvad kunskap, det tror jag att alla gör. Det är intressant att vi har läst kognitionskursen samtidigt som denna. På så sätt har vi läst en del om minnet och dess funktioner, perception etc. Att vi varje gång vi "plockar fram" ett minne, kommer vi att bearbeta det igen, kanske lägga till information, innan vi "stoppar undan" det igen. Med andra ord utvecklas hela tiden, när vi tänker, när vi minns, när vi pratar, när vi är tysta. Vi är ju ständigt kognitivt aktiva när vi är vid medvetande.

Dialogens och reflektionens pedagogik, dvs argumentationen, med sig själv och med andra, stämmer väl överens om med min syn på lärande. Egidius tar upp reflektionen just som en "överläggning med sig själv", ett uttryck som jag både förstår och tycker är viktigt. All information behandlar vi, ifrågasätter vi, etc. (Egidius 2003, s. 107) Det är inte minst viktigt att diskutera och lyssna på andra. Vi kanske inte alltid uppfattar att vi lär oss något konkret av någon annan på det viset. Däremot tycker jag ofta att diskussion förlöser andra egna tankar. Man lär sig mycket av att diskutera, även om exakt vad jag lärt mig av de jag diskuterar med är ibland är svårt att precisera, jag tror att det är bättre att säga att jag lär mig med dem.

Learning by doing, Deweys populära begrepp som verkligen verkar ha gått hem hos många av mina kurskamrater, har gått hem hos mig också, även om jag kan bli lite trött på uttrycket. För mig handlar det mycket om att skapa liv i teori, bädda in kreativitet, lösa problem praktiskt. Det är så mycket man får på köpet i denna typ av pedagogik. Mål, syfte och individualitet, det kan ge så mycket mer motivation och förståelse för det man faktiskt gör och varför, därför också lusten att lära sig, när man faktiskt förstår helheten och får tillgodogöra sig den genom att anpassa den praktiskt. (Egidius 2003, s.67) Denna pedagogik anser jag går ihop lite med PBL, något som jag också tror passar mig, även om grundtanken kanske främst syftar till arbete i grupp. Men att aktivt söka information för att själv finna lösning på problem, det vill säga på sitt eget sätt, med sina egna förutsättningar i kunskap sätt att lära sig etc, anser jag vara en bra pedagogik.

"Frihet att bli"-pedagogiken tror jag har mycket gemensamt med vårt tankesätt på självförverkligande idag. För oss tas det inte idag för givet, på samma sätt som för bara några årtionden sedan, att vi ska ta över familjeverksamheten, välja samma yrke som familjen, eftersom det är där kunskapen och förutsättningen finns, ingen annanstans. I pedagogiken Frihet att bli, ser man människan i sin natur som obestämd, det är något som hon i sig själv måste utveckla. (Egidius 2003, s. 46) Idag har vi alla förutsättningar i världen, till självförverkligande och möjligheten att satsa på individuella mål. Med de möjligheterna märker vi inte minst att vi alla är olika och väljer olika riktningar. Vad som är socialt betingat och hur är intressant, men en helt annan fråga. Yttre påverkan finns alltid och är också i högsta grad något som formar oss, vilket kanske är ännu påtagligare idag i mediebruset som omger oss. Vad vi vill bli kan skapa en hel del ambivalens i våra val. Men viktigare är kanske möjligheten och just friheten att bli, just vad man vill. (Påverkan av egen vilja är ett helt annat blogginlägg.)

Det var några rader från mig om kursen.
Den här kursen har som flera andra, tagit tid att komma in i. Det är ofta i slutet som man känner att man förstår och tar till sig, vilket kan vara lite frustrerande, att man direkt ska börja med något nytt. Däremot vet jag att jag kommer att ta med mig kunskap härifrån till nästa, fortsätta knyta samman länkarna och utvecklas, vilket kanske är det väsentliga.

Källa:

Egidius, Henry (2003) Pedagogik för 2000-talet. Stockholm: Natur och Kultur

...och lite annat

Jag vet att jag har varit dålig på att skriva, och visst, jag kan lova än en gång att jag ska bli bättre på det. Men jag köper fortfarande inte bloggkonceptet. Jag vill inte lägga ut egna tankar och åsikter på nätet av en anledning. Det verkar inte finnas något att annat än positiva saker att säga om bloggar som fantastiska publiceringsverktyg och jag kan tycka att det är en aning skrattretande att vi skriver i bloggar för att vår examinator inte vill känna sig auktoritär. Men han är inte auktoritär när han har bestämt att det är en examinerande uppgift skriva personliga åsikter och tankar på Internet, vare sig vi vill publicera sådant på internet eller inte?
Jag har lite svårt att köpa argumentet. Det borde vara ganska uppenbart.

Anledningen till att jag startat en blogg "på sidan av" min ursprungliga är att jag blivit kontaktad av en person som jag inte vill ha någon kontakt med. Förra våren, efter att portfolion blev färdig, fick jag ett sms en fredagkväll. Jag visste inte vem sms:et var ifrån, så som svar på det ställde jag just den frågan. Dagen efter hade jag inte fått något svar, men kollade upp numret på eniro.

Kalla kårar.

Samma kväll som jag fick sms:et upptäcker jag också via statcounter att någon googlat "efternamn förnamn hemstad" och hittat till min portfolio. Ytterligare kalla kårar.
Personen borde inte hitta mig här. Men jag blev också lovad när vi kodade våra portfolios att de inte skulle dyka upp i sökmotorer.

Så, en liten bakgrund.

Se vad jag lärt mig.

Tankebok: Det sista av modulerna inlämnat

Så var äntligen allt utom essän inlämnat. Som ni ser på datumen har jag verkligen varit ute i sista sekunden den här gången. Men jag lyckades ändå, mot alla odds.

Det har minst sagt varit en intensiv period på alla sätt och vis. Intensivitet kan verkligen sätta käppar i hjulet när det gäller kreativitet och tankeförmåga har det märkt, inte minst när det kommer till att skriva och skriva essä. Men förhoppningsvis kommer det att gå lite lättare att få klart essän nu, när trycket på "att göra-listan" lättat. Jag har trots allt skrivit en hel del. Även om jag fick in den vid fel tidpunkt på inlämningsdagen så tror jag att det kan vara bra, jag var inte nöjd och hur mycket jag än suttit och stirrat på det jag skrivit (och dessutom fått skriva om det mesta) så tror jag att det blir bättre om jag lämnar in den senare. För jag var verkligen inte nöjd med den som den var då och jag visste inte heller hur jag skulle fortsätta.

Jag har ändå lärt mig en del på den här kursen, även om jag kan erkänna att Efterproduktionskursen har varit mer givande och tagit mer plats, men också där för att det rörde sig om ett skarpt projekt som man kände stort ansvar inför. Men i denna kurs har jag faktiskt uppskattat de gästföreläsningar som vi har haft, och jag har också lärt mig lite mer om olika distributionsformer genom att titta på vad alla ni andra rapporterat om.

Men ibland önskar jag verkligen att man kunde läsa en kurs åt gången, på helfart...
Nåväl, slutet gott allting gott. Jag hoppas på att känna lite mer hopp för essän nästa gång jag lämnar in den.

Angående duggan.

Det blev en liten diskussion på föreläsningen idag angående duggan, vilket givetvis är bra med tanke på att jag liksom många andra är missnöjda med upplägget.
Missnöjet tror jag har flera orsaker. Dels tror jag inte att syftet med hela duggan och sättet den skulle utföras på framgått särskilt väl. Är den individuell eller inte? I så fall måste var och en individuellt få lämna fullständiga svar utan att behöva ta hänsyn till andra. Eller är det en sammarbetsövning? I så fall behöver vi definitivt mer övning...
Verktyget som sådant tror jag kan vara ett väldigt bra verktyg, i rätt sammanhang. Och det här sammanhanget var enligt min mening inte rätt. Jag tror att Google doc-verktyget är till för att kunna dela och skapa dokument enkelt, utan krav på programvara, mellan flera användare över tid, inte samtidigt. Problemen stötte vi ju de flesta på med hoppande text, text som försvann, felmeddelanden etc.
Kort och gott, bra verktyg, fel ändamål denna gång. Kanske kan det finnas ett verktyg som passar ändamålet ännu bättre. Jag frågar mig också om Marratech hade kunnat fungera i ett sånt här sammanhang.