Makt och genus: reflektion

Här följer ett litet sammandrag kring makt och genus - föreläsningen som jag missade. Istället har jag läst Linas reflektioner kring föreläsningen samt googlat en del begrepp för att skapa mig en uppfattning kring vad som kan ha sagts. Några begrepp:

Homosocial innebär relationer som inte har något med sexualitet att göra. Exempelvis när en kvinna som föredrar att umgås med samma kön, homosocialt, säger detta ingenting om hennes sexuella läggning.
Dikotomi när det kommer till genus, innebär uppdelningen av de två sociala könen, man kan säga att de är varandras motsatser.
Gatekeeping inom kommunikation, innebär den filtrering som görs av journalister, redaktioner etc bland annat i nyhetsflöden.

Liksom Lina har jag också läst om de andra uttrycken som nämndes i början av utbildningen, dvs stereotyp, fördomar, diskriminering.

Efter att tittat runt en del på andra blogginlägg kring föreläsningen förstod jag att det pratades en del om hur kvinnor framställs i media, bland annat i reklam. I en PBL-uppgift i början av utbildningen var ja med i en grupp som skrev just om könsdiskriminerande reklam. Ju mer insatt man blev i detta och ju mer man fick se av de reklamer som faktiskt blivit dömdaav Etiska Rådet mot Könsdiskriminerande reklam, desto mer reagerar man. Jag har hört det förut och det tåls väl att nämnas igen. Ju mer man blir exponerad för något desto mindre verkar man reagera, vilket är ganska skrämmande i många avseenden.
I början av året, på tåget mellan Prestwick airport och Edinburgh, plockade jag upp en sportbilaga på ett säte brevid mig. Namnet på den brittiska sportbilagan ansåg jag talade tydligt för vad den borde innehålla, bilden på den oklädda damen på framsidan talade för något helt annat. Jag räckte över tidningen till min pojkvän som öppnade den utan att titta på framsidan. Han såg en aning chockad ut och la snabbt tidningen ifrån sig. "Så farligt kan det väl ändå inte vara, det är ju en dagstidningsbilaga", tänkte jag och tog själv upp tidningen för att titta i den. Lika generad blev jag efter att ha bläddrat tre-fyra blad i den och la snabbt ifrån mig den. När är det vardagsnaket i svenska aftonbladet utan att vi tänker på det?

(kursiv-knappen upphörde att fungera)

Sammanfattning: Mitt lärande

Flera av er vet att jag inte tycker om att skriva för mkt om mig själv här. Jag hoppas väl också att spärrarna ska släppa lite. För visst är det en typ av rädsla som sätter käppar i hjulet. Och jag förstår varför vi ska blogga och fördelarna med det, men jag hoppas även att min aspekt är förstådd. Jag jobbar på att släppa spärrarna. Att jag inte har skrivit så mycket tankebok innebär inte att jag missat att reflekterat över mitt lärande. Jag ska försöka sammanfatta vad jag kommit fram till nedan.

I en del av början av kursen, hade jag oerhört svårt för att sätta mig in i mitt lärande. Det handlade inte om att jag inte förstod de pedagogikerna vi läst om, de var både intressanta och givande att läsa om och förstå. Men att däremot analysera mitt eget lärande, gick inte. Jag går liksom alla andra igenom perioder då jag känner mig omotiverad, har svårt att se målen, har svårt att koncentrera mig på det som jag behöver göra, för att ta mig vidare på. Det hela blir mer inriktat på prestation, utan motivation i sikte. Där tar det stopp. När tråändarna blir svåra att koppla till ett mål sitter man där med ett nystan som tar tid att veckla upp. Tid som man inte har.

Det hela började lossna när vi kom in mer på lärmiljö och frågan "när har du ditt flow?". När jag kört fast, ville jag givetvis ha ett svar på den frågan. För jag förstod precis vad begreppet innebar, när tankarna flödar, skapar nya tankar medan fingarna bränner över tangentbordet.
Men varför uppstår så många situationer då jag har svårt att hitta det där flödet, det där "flowet"? Det var här min refklektion kring mitt eget lärande började sätta fart.

Jag började att studera och utvärdera min lärmiljö. Min omgivning och framför allt mina förutsättningar. Jag kom fram till att det egentligen hade någon betydelse om det var dag eller natt, m a o vilken tid på dygnet det var. Men att sitta uppe på nätterna är något jag har kommit att försöka unvika det sista, mestadels för de efterkommande negativa effekterna, som känslan av att vara bakfull i flera dagar (något som blir mer påtagligt ju äldre jag blir) eller sömnrubbningar.

Under vintern har det uppstått olika varianter av problem omkring mig. Från stora sömproblem, familjeproblem, den klassiska oron för hur den lilla studenkassan ska räcka till etc. När det förstnämnda, det vill säga sömnen, började reda upp sig, hände något. Det blev som en positiv kedjereaktion och det var, förstår jag nu, en grundförutsättning för att allt ifrån tankar, känslor, möjligheten att planera och förstå syftet med olika saker skulle börja fungera. Det drog mina tankar till Maslovs behovstrappa, varav varje mål måste uppfyllas för att kunna nå ett annat:

1. Kroppsliga behov
2. Trygghet
3. Gemenskap och Tillgivenhet
4. Uppskattning
5.Självförverkligande

Redan vid sömnen, stördes ett kroppsligt behov som gör det svårare att fokusera på andra behov när det inte är uppfyllt. Ekonomi- och familjebekymmer gjorde det dessutom svårare att känna trygghet. I sin tur ledde bägge störningarna till att jag satt mycket hemma, vid fel sida på dygnet och slutade fungera optimalt socialt. Vilket ledde till att gemenenskap och tillgivenhet blev lidande. Den klassiska onda cirkeln. Det handlar givetvis inte om att jag var utslängd på gatan och inte hade tak över huvudet. Jag är givetvis tacksam för de förhållanden jag lever under och möjligheterna jag har i självförverkligande. De är helt fantastiska, egentligen. Men alla problem som uppstår för en individ är relativa till hennes verklighet. Annars hade vi aldrig upptäckt dem som problem. Att jag hade svårt att hitta mitt flow, min motivation blev väldigt självklart. Jag hade mängder med behov att uppfylla innan jag kunde fokusera på det sista, självförverkligande, på bästa sätt.

Allteftersom sömnrutiner, familjerelationer, etc blev bättre, förändrades också mitt tankemönster tydligt. Jag förstod lättare syftet med att göra uppgifter, när jag lärde mig, när jag kunde lösa problem och få en positiv känsla efter att jag lyckats. Mycket viktig insikt.

När det kommer till lärmiljö, har jag förstått att den fysiska platsen inte har så stor betydelse. Av större vikt tror jag är vad omgivningen i samma stund som man sitter vid den inbjuder till. I den kognitiva kursen har vi pratat om affordances, det vill säga vad olika ting, material etc inbjuder till för handlingar. Jag tror även att detta är viktigt för att kunna rikta sin koncentration i sitt lärande. Hemma har jag skapat mig ett litet problem. Min dator inbjuder till väldigt mycket. Den är placerad på ett långt skrivbord som agerar både arbetsplats och TV-bänk. Min arbetsmiljö är samma miljö där jag umgås med vänner, tittar på TV, lyssnar på musik, etc. En annan sak jag upptäckt är att det inte alltid är optimalt att befinna sig hemma, där man har så mycket inbjudande. Många känner säkert igen sig i att det plötsligt finns så många andra saker att göra, när man har något man måste göra. Jag spenderar en del tid hemma hos min pojkvän i Trollhättan, där det också blir en del studerande. Eftersom det inte är mitt hem, har jag inte lika mycket som inbjuder mig till andra handlingar där. Min laptop är inte samma nöjescenter som jag har hemma. Mer begränsad från inbjudande kan jag bli i skolan. Där har jag en dator framför mig rakt upp och ner, den inbjuder till att arbeta med skola, inte så mycket annat. Däremot kan jag inte påverka miljön runt omkring mig på samma sätt i skolan, dvs andra personer omkring mig kan komma att störa mig. Därför är studerar jag inte alltför ofta i skolan.

När jag förstod mig på mina förutsättningar för mitt lärande kunde jag lättare gå vidare till att titta på olika lärstilar som jag tyckte stämde överens med mitt sätt att lära mig.

Under det första litteraturseminariet bestämde jag mig för att fördjupa mig i kognitiv pedagogik. Det finns mycket i den pedagogiken som jag förstår och håller med om. Jag tror att vi alla föds med biologiska förutsättningar för att lära oss, men medan vi lär oss skapar vi också de förutsättningar för att fortsätta lära oss. Vi skapar våra egna ramar, vårt egna referensbibliotek. Ny kunskap kopplar vi med kunskap vi sedan besitter. Världen är som vi uppfattar den, den blir som vi bygger på den. (Egidius 2003, s. 95) Den är med andra ord väldigt individuell. Alla lärstilar är individuella. Jag knyter ständigt ihop ny kunskap med förvärvad kunskap, det tror jag att alla gör. Det är intressant att vi har läst kognitionskursen samtidigt som denna. På så sätt har vi läst en del om minnet och dess funktioner, perception etc. Att vi varje gång vi "plockar fram" ett minne, kommer vi att bearbeta det igen, kanske lägga till information, innan vi "stoppar undan" det igen. Med andra ord utvecklas hela tiden, när vi tänker, när vi minns, när vi pratar, när vi är tysta. Vi är ju ständigt kognitivt aktiva när vi är vid medvetande.

Dialogens och reflektionens pedagogik, dvs argumentationen, med sig själv och med andra, stämmer väl överens om med min syn på lärande. Egidius tar upp reflektionen just som en "överläggning med sig själv", ett uttryck som jag både förstår och tycker är viktigt. All information behandlar vi, ifrågasätter vi, etc. (Egidius 2003, s. 107) Det är inte minst viktigt att diskutera och lyssna på andra. Vi kanske inte alltid uppfattar att vi lär oss något konkret av någon annan på det viset. Däremot tycker jag ofta att diskussion förlöser andra egna tankar. Man lär sig mycket av att diskutera, även om exakt vad jag lärt mig av de jag diskuterar med är ibland är svårt att precisera, jag tror att det är bättre att säga att jag lär mig med dem.

Learning by doing, Deweys populära begrepp som verkligen verkar ha gått hem hos många av mina kurskamrater, har gått hem hos mig också, även om jag kan bli lite trött på uttrycket. För mig handlar det mycket om att skapa liv i teori, bädda in kreativitet, lösa problem praktiskt. Det är så mycket man får på köpet i denna typ av pedagogik. Mål, syfte och individualitet, det kan ge så mycket mer motivation och förståelse för det man faktiskt gör och varför, därför också lusten att lära sig, när man faktiskt förstår helheten och får tillgodogöra sig den genom att anpassa den praktiskt. (Egidius 2003, s.67) Denna pedagogik anser jag går ihop lite med PBL, något som jag också tror passar mig, även om grundtanken kanske främst syftar till arbete i grupp. Men att aktivt söka information för att själv finna lösning på problem, det vill säga på sitt eget sätt, med sina egna förutsättningar i kunskap sätt att lära sig etc, anser jag vara en bra pedagogik.

"Frihet att bli"-pedagogiken tror jag har mycket gemensamt med vårt tankesätt på självförverkligande idag. För oss tas det inte idag för givet, på samma sätt som för bara några årtionden sedan, att vi ska ta över familjeverksamheten, välja samma yrke som familjen, eftersom det är där kunskapen och förutsättningen finns, ingen annanstans. I pedagogiken Frihet att bli, ser man människan i sin natur som obestämd, det är något som hon i sig själv måste utveckla. (Egidius 2003, s. 46) Idag har vi alla förutsättningar i världen, till självförverkligande och möjligheten att satsa på individuella mål. Med de möjligheterna märker vi inte minst att vi alla är olika och väljer olika riktningar. Vad som är socialt betingat och hur är intressant, men en helt annan fråga. Yttre påverkan finns alltid och är också i högsta grad något som formar oss, vilket kanske är ännu påtagligare idag i mediebruset som omger oss. Vad vi vill bli kan skapa en hel del ambivalens i våra val. Men viktigare är kanske möjligheten och just friheten att bli, just vad man vill. (Påverkan av egen vilja är ett helt annat blogginlägg.)

Det var några rader från mig om kursen.
Den här kursen har som flera andra, tagit tid att komma in i. Det är ofta i slutet som man känner att man förstår och tar till sig, vilket kan vara lite frustrerande, att man direkt ska börja med något nytt. Däremot vet jag att jag kommer att ta med mig kunskap härifrån till nästa, fortsätta knyta samman länkarna och utvecklas, vilket kanske är det väsentliga.

Källa:

Egidius, Henry (2003) Pedagogik för 2000-talet. Stockholm: Natur och Kultur

Reflektion: Kriterier för lärande plattform - seminarium

Det blev en hel del presentationer idag, men tiden gick verkligen fort. Kanske föra att det var ett så pressat schema. Det kändes inte direkt som en fördel att vara sist, med tanke på att de flesta sitter och väntar på att få gå hem, något som inte direkt är en fördel om man vill försöka skapa en diskussion. Men under seminariets gång förstod jag också att vi alla hade tänkt ganska lika.

Jag förstår dels taken med att kunna importera in widgets för att göra ett LMS så personligt som möjligt, ha allting samlat på samma plats, för att det ska bli en mer attraktiv miljö att ta del av. Istället är det många som uttrycker om klassiska exeplet disco, att man bara loggar in där när det är absolut nödvändigt. Möjlighet att ha saker samlat alltså, sen är ju frågan när det inte längre blir ett LMS, om widgets kan ta överhanden? Jag tror att möjligheten att kunna personalisera, få kontroll, både över en del innehåll och utseende, skulle öka intresset för att ta del av ett LMS, vilket ju är en stärkande egenskap. Även om det i vissa delar mer kan likna ett PLE. Är det fel att integrera ett PLE i ett LMS? Kanske är det en väldig fördel?

Kommunikationen var det också många tog upp, vilket jag tycker är något väldigt viktigt. Vi har ju ofta lyckats ta kontakt med varandra ändå, genom att byta adresser, telefonnummer etc. Men detta är även en process och jag har definitivt inte kontaktuppgifter till alla i min klass. Om ett LMS hade bättre kommunikationsmöjligheter, som exempelvis chat, mail, video- och röstkonferencer etc, tror jag de flesta var överens om var en viktig och bra egenskap.

Sedan den delen som jag också tycker är väldigt viktig, som många verkar hålla med mig om. Möjligheten att dela information med andra. Dela med sig, samt dela med sig sina erfaranheter av materialet, bygga på material genom att ge samma taggar, skriva länker i kommentarer, etc. Det vore verkligen intressant att se ett LMS som bygger på allt det som vi kommit fram till i grupperna. De LMS vi sett under kursens gång kan kännas en smula... gamla och ickeinnovativa?

Kriterier för LMS

Vi lär oss uppenbarligen på olika sätt, man kan säga att vi lär oss på det sätt vi lärt oss. Vi tar ständigt in ny information, bearbetar den, fattar beslut, utför en handling. Men alltid på ett individuellt sätt. Ingen modell är den andra lik. Ingens samlade erfarenheter är den andres lik.

Kan man ta tillvara på den kunskapen, och anpassa den till ett LMS?

Det låter kanske inte så lätt. Men jag tror att det kan handla mycket om att riva ner de begränsningar som vi redan har diskuterat i grupper, på seminarium, etc. Skulle det kanske finnas en möjlighet till att individualisera ett LMS, så att det blev mer motiverande och enklare för människor att använda det, på sitt eget sätt? Skulle användaren kunna få mer inflytande över layouten, tror jag att han eller hon lättare skulle kunna anamma det.

Men en funktion, som också nämnts en del på seminariumet, är möjligheten att ladda upp filer och information. Som det är nu är det ofta en person, läraren, som har möjlighet att ladda upp valfria filer, länkar etc. Som student samlar man däremot på sig många typer av fakta och information, men det blir ofta bara en bråkdel av denna information som vi delar med oss till andra, trots att vi studerar samma ämne. Om de studerande då hade haft möjlighet att lägga upp information, filer, länkar, anteckningar, etc (givetvis med upphovsrättslagen i åtanke) för att sedan tagga dem med olika sökord.Man kan ge medstuderande möjlighet till att även de tagga information, kommentera eller betygsätta källan, kan man bygga upp en databas med information mellan studenter. Det kan även vara ett sätt att samla information på en plats, information från utbildningen, samt information som jag själv lägger till och själv väljer om jag vill att det ska vara privat, om jag vill dela det med alla, eller bara med några. Jag har själv blivit ett stort fan av anteckningsverktyget Evernote, där man kan spara, anteckna, rita, lägga till bilder, webbplatser och enkelt söka bland det man sparat, så länge man har taggat informationen. Sökfuntionen kan dessutom också hitta i handskriven text, det vill säga text i bilder. En sådant system ser jag framför mig i sättet att bygga upp informationsdelningen.

Kommunikation var också något som togs upp och något som jag också anser är viktigt - nätverket. Visst har vi skapat våra egna nätverk, vi byter telefonnummer, msn-adresser, etc. Men det borde egentligen vara enklare än så. Dels ska det (givetvis) vara enkelt även för studenter att skapa diskussionstrådar. Men jag tror också att någon typ av chat-funktion hade varit bra. Inte för att msn, facebook etc fungerar dåligt. Däremot vet vi inte vad kontakterna på msn gör just nu. Även om de är online kan de lika gärna vara upptagna med något helt annat och inte alls vilja prata om något som har med skola att göra. Loggar man däremot in på sitt LMS, där man ser att man har flera medstuderande online samtidigt, vet man att de förmodligen är där av samma anledning som en själv och det kanske är lättare att starta en konversation om det som har med studierna att göra, om något LMS:et etc.

Det var ett par förslag från min sida som jag faktiskt tror hade gått att utveckla. Jag ska inte ta upp mycket mer än så just nu, för det känns som att det blir för mycket på en gång. Man ska trots allt i alla fall kunna se framför sig hur de här olika kriterierna hade kunnat se ut i ett LMS.
Vidare diskussioner med min grupp, så får vi se vad vi kokar ihop tills på torsdag....

Reflektion: LMS - seminarium

Först vill jag nämna presentationsformen ignite som vi skulle använda oss av i torsdags. När den fungerade så tycker jag att den var väldigt effektiv, då den som pratar måste hålla sig inom ramen för vad som är relevant att ta upp i presentationen. Men visst kan det vara svårt med timingen. Om man måste vänta på en slide ska man helst fortsätta prata (av vad jag läst på nätet om tips kring ignite). Men börjar man på ett till spår kommer man inte hinna avsluta det innan nästa slide kommer. Det kan nog krävas en del träning. Men för mig vad formen bra, eftersom jag verkligen kunde öva in det jag skulle säga till slide. Muntliga presentationer är en stor skräck för mig som jag jobbar på att övervinna. Men där var strukturen och timingen, faktsikt ett bra verktyg, eftersom jag hade ett stöd.

I övrigt var det intressant att höra de andra presentationerna. Önskar dock att det hade varit lite mer variation i valet av LMS, då en del blev lite lika i vad de presenterade. En slutsats jag tror att man kan dra av vad seminariet hade att ge, är nog att det definitivt inte är en lätt uppgift att skapa ett bra LMS, då många uppenbarligen inte fungerar optimalt. Men det har ju ockå med den pedagogiska grundtanken att göra och det kanske är den man ska titta närmare på. Vad gäller Engange, LMS:et vi presenterade, anser jag att tillverkaren har en väldigt smal syn på pedagogik och lärande. Det handlar som sagt mer om förmedlingspedagogik och kontrollerande, vilket jag kan tycka hör till den en gammal skola...

Jag tar för givet att det är lättare att hitta brister än att komma med förslag på lösningar, vilket ju faktiskt är denna veckas uppgift. Något jag tror kan bli ännu mer intressant och givande att fundera kring.

Senaste föreläsningen.

Det förra inlägget skulle egentligen bli det här inlägget, men det fick bli två istället.

Jag tycker att det är intressant med olika typer av intelligenser som togs upp. Det finns förmodligen hur många teorier som helst om våra olika förmågor. Och visst känns det närmare till hands att det finns fler typer av intelligenser än den som kan leda till ett medlemsskap i Mensa. Det finns intressanta exempel på personer som är högt logiskt intelligenta men saknar sociala förmågor, som Daniel Tammet, en person med bland annat högfuntionell autism. Han har inga problem med att lära in siffror, förstå komplicerade logaritmer etc. Men att kommunicera med andra människor var något han inte förstod, förmodligen fortfarande inte förstår, men var tvungen att lära sig.

Daniel Tammet - The boy with the incredible brain
del 1 av 5

Vad man kan räkna som intelligens och inte tror jag kan vara svårt. När jag försöker ta reda på vad ordet egentligen innebär på NE.se får jag mig en liten överraskning.

Intelligent, innebär någon som som har intelligens.
Men ordet intelligens, förekommer inte i några artiklar och finns det alltså ingen förklaring till.
Ointelligent, är däremot någon som har låt intelligens, får jag läsa.
Slutligen hittar jag intellekt:

• sammanfattningen av själsliga egenskaper som är inriktade på systematiskt tänkande och analys

Själsliga egenskaper som är inriktade på systematiskt tänkande och analys, upprepar jag för mig själv. Vad är en själslig egenskap? På något vis känns meningen fel och jag kan inte säga att jag helt förstår den. Den stämmer dessutom inte om jag ska kunna förknippa den med kinetisk intelligens.

Lättare är nog att använda uttrycket förmågor i stället och hur pass väl vi har utvecklat eller kan utveckla dem. Kanske är ordet intelligens alldeles för inrotat i logiskt tänkande.

Nåväl, jag snöade kanske in mig lite väl mycket i begreppen.

Angående PLE, där jag fick en kommentar angående att ha mitt schema på bild i det, så förstår jag inte riktigt kommentaren (och inte skrattet heller för den delen). Men det förtydligar väl bara att jag skulle ha skrivit några rader till mitt PLE. Bilderna är alltså symboler för viktiga rutiner, händelser etc i mitt lärande. I mitt lärande är det viktigt med en översikt, en bild över vad som sker, vad som bör göras, vilken tid, för att jag ska kunna finna ro i det jag gör. Där fick schema och kalender vara med som symboler. Det är väl inte särskilt märkligt, egentligen?

PLE

Personal Learning Environment

Genus och maktseminarium: Reflektion

Nu är jag lite sen med att posta mitt inlägg kring tankarna från seminariet i torsdags. Men tankarna har faktiskt snurrat en del sedan dess också.

Först och främst vill jag säga att det var väldigt intressant att ha så många typer av spel representerade på seminariet (även om det kanske var några sims-grupper för många, enligt min mening). Genus och makt kan man reflektera över i alla de spel som presenterades. I vissa spel, avsedda för vuxna, eller om man vågar säga "vuxna ungdomar", är ju genus och makt direkt påtagligt i de former som de kvinnliga och manliga avatarerna representeras. Visst kan man fnissa lite åt att kvinnor ofta representeras som sexobjekt, obetydliga för spelets handling, prostituerade med mera. Men egentligen är det högst absurt och ju mer jag tänker på det desto mer avsmak får jag för hur spelbranschen utvecklar dessa synsätt på könen, men ännu mer att de tjänar sådana enorma summor pengar på det; vi köper hela konceptet med hull och hår. "Det är ju inte på riktigt", kan man tycka. Men varför är behovet så stort att måla ut stereotyper på det här sättet? Att män ligger bakom spelutvecklingen av dessa spel och att det i de flesta fall också är män som spelar dem råder det ingen större tvekan om.

Stereotyper har vi nog alltid tyckt om, hur vi än vänder på det till rasism eller diskriminering. Jag tror vi alltid har kategoriserat och generaliserat och att det hör till en del av vår natur, varesig det kommer till människor eller vanliga ting. Hur vi kategoriserar tror jag är mer socialt betingat. Men varifrån kommer "inspirationen" till framställningen av könen i spelen? Jag finner det inte svårt att se brödsmulorna mellan TV-/datorspelsvärkden och filmvärlden aka Hollywood. Vi lever i ett samhälle som kretsar enormt mycket kring vad som visas på filmduken. Muskulösa, sotiga män som skjuter ner 113 terrorister i en brinnande skyskrapa och avslutar mästerverket med en fyndig kommentar och räddar den hjälplösa vackra kvinnan vars roll i filmen inte har någon större mening än att hon ska bli just räddad. Överdriven beksrivning på en actionfilm? Javisst, men kanske inte alltid lika överdriven som spelen sen kommer att bli. Eftersom datorspelvärlden är så nischad, kan man ta det ännu ett steg längre, vilket nästan gör det till en parodi av lammet "Hollywood". Starka män, gangsters, skjutvapen, vackra rollösa kvinnor, prostituerade kvinnor. Gäsp.

Nåväl. Övertydligt och överdrivet i "vuxenspelen". Hur ställer man krav på speltillverkarna? På samma sätt som konsumenterna visar sina krav, man köper eller köper inte, antar jag. Blir man förbannad kan man även skriva några rader och tala om vad man inte tänker köpa också. Men så länge vi köper visar vi bara spelföretaget att de bedriver ett vinnande koncept. Samtidigt blir det svårt att ringa in problematiken för de som köper spelen, som ofta lockar med den nyaste grafiken och spelkänsla, samt många andra detaljer som är viktig för spelaren. Men det är ändå där någonstans det måste börja, hos konsumenten, på gräsrotsnivå, om någonting ska kunna förändras, eller kanske i bästa fall inte accelerera. Vi bekräftar vad vi vill ha när vi köper, helt enkelt.

När det kommer till barnspelen, verkar det inte till en början vara lika att hitta typiska genusformer, första gången man spelar spelet. Där är de inte lika övertydliga, men visst finns dem. Mycket av diskussionerna på seminariumet i torsdags kretsade kring en ko och en älg som karaktärer i boibompa-spelet "drakens värld" på svt:s hemsida. Manlig älg och kvinnlig ko. Busig, manlig älg och pysslig, kvinnlig ko. Hade det varit fel rent pedagogiskt att byta platser på dem till en manlig pysslig älg och en busig kvinnlig ko? Eller en kvinnlig älg...manlig ko...
Skogens konung, moderlig ko... det är inte lätt att veta vad de som utvecklade spelet såg framför sig för stereotyper och vad grundtanken med dem var, men visst fanns de där. Om en manlig älg vattnar blommor så är han väl ändå bög och en busig kvinnlig ko kan väl inte ha någon humor? Hade det varit bättre att byta ut djuren? Bör de vara "könslösa"? Hur påverkade blir barnen av de stereotyper vi presenterar för dem?
Jag tror inte på att alltid behöva vända på könsroller, men vi bör kanske vara lite mer eftertänksamma när vi skapar dem. Mammor kan vara roliga och pappor kan tycka om blommor, det gör väl mer nytta än skada om barn får uppleva mer variation eftersom vi alla är olika oavsett kön? Men de där stereotypspåren verkar vara svåra att kravla sig ur många gånger. Svt:s bolibomparedaktion kanske kan behöva diskutera lite makt och genus?

Spelanalys: Dinos Buzz Junior

Spelet jag har valt att analysera heter Dinos Buzz jr till plattformen Playstation 2. Spelet är spelas med särskilda kontroller som har en central, stor buzz-knapp, samt fyra andra knappar i olika färger. Spelet är riktat mot barn från 3 års ålder och uppåt. Jag valde spelet eftersom det är ett barnspel och jag inte har så mycket erfarenheter av liknande spel, jag har hört en klasskamrat berätta hur hennes son älskar att spela spelet, samt att jag var intresserad av hur tillverkarna har integrerat kontrollerna i det.

Den pedagogiska grundtanken i spelet, som jag ser det, är att öva barns simultanförmåga, finmotorik och reaktionsförmåga med hjälp av att känna igen färger och snabbt trycka på samma färg på kontrollen.

När det kommer till spelet sett ur ett genus- och maktperspektiv blir en hel del detaljer väldigt intressanta. När jag första minutrarna spelar spelet blir det inte särskilt svårt för mig att förstå att detta är ett spel för pojkar. Som spelavatar får man välja mellan fyra tuffa dinosaurier som man kan ändra dinosaurietyp och färg. Färgerna är grön, blå, orange och gul. De animerade bakgrunderna består av snårig skog och stenar i varje scen. Ljudeffekterna som kommer in klingar ”action” med sina boomkraschbang av stora stenblock slås samman. De olika delspelen (35 stycken att välja mellan) går ut på att kasta bollar på surfande grottmän, hugga tag i rätt stek beroende av färg innan de andra deltagarna, dunka klubbor i marken för att få stora föremål att braka ner så vi kan ta oss över floden, kasta fler bollar på grottmän. (Notera att grottmänniskorna alltid är män.)


Berättarrösten är en man som ger tips till de tävlande dinosaurierna under spelens gång. Rösten är inte helt olik min bild av en ”hård men rättvis” lagtränare med replikerna ”snyggt kast gul!”, ”koncentrerar dig blå!”, ”Vad sysslar du med grön?” ”behöver du en kulram eller, orange?”.

Vinnaren gör vinnargester som påminner om de fotbollsspelare gör när det gjort ett mål. Spelet osar en aning ”junior-macho” och jag kan inte undgå att märka fler och fler detaljer som får mig att reagera på hur pojkinriktat spelet faktiskt är.

Studenter på civilingenjörprogrammet i medieteknik på KTH har tillsammans skrivit ett dokument, Framtiden datorspel (se länken nedan), som tar upp spelutvecklande ur ett genusperspektiv. Bland annat nämns att pojkar ofta är mer intresserade av att hävda sig via makt, prestige och överlägsenhet, något som inte intresserar flickor på samma sätt, då de i regel är finner det viktigare att finna kreativa sysselsättningar, mode etc.

Ser man till spelet Dinos upplägg, handlar det hela tiden om att vinna de olika grenarna. Gör man dåligt ifrån sig får man höra mansrösten bekräfta det, och vice versa. Vinner man med sin dino visas ”han” i bild och gör kaxiga vinnargester i form av ”moondance” eller något liknande, medan de ”förlorande” medspelarnas dinos antar antingen skamsna eller sura gester. Lekarna, eller grenarna, påminner om vad många skulle klassa som pojklekar med mycket bus och även lite småelaka inslag, som de att kasta ägg på grottmänniskor som försöker balansera över en planka, eller som gömmer sig bakom buskar. I ett inslag ska man kittla en sovande Rex, men hinna undan innan han hinner nysa ut grönt snor över hela skärmen.

När jag först spelade spelet reflekterade jag inte alls så mycket över att det var inriktat mot pojkar, men ju mer jag ifrågasatte detaljer blev en del symbolik så uppenbar. Jag anser inte att det är ligger något oerhört negativt i att skapa spel för pojkar och flickor. Jag har själv spelat spelet och fann det mycket roande och jag är övertygad om att jag hade tyckt detsamma som femåring. Något som jag har diskuterat med min analysgrupp och finner intressant är, enligt dokumentet från KTH, är att synen på zonerna mellan pojkigt och flickigt skiljer sig ganska markant i spelutvecklingsindustrin. Spel utvecklade för pojkar ses ofta som könsneutrala, medan spel avsedda för flickor inte gör det. Det är något jag själv kan förstå när jag själv tänker på att många flickor kan tänka sig att spela pojkspel utan att reflektera över att de är särskilt pojkiga, medan pojkar i ganska många fall skulle vägra spela spel med alltför flickiga inslag, som färgval och andra attribut som ses som flickiga. Detta kom vi fram till inte bara gäller dataspel, men även leksaker, kläder, med mera. Flickor beträder lättare neutral mark om de klär sig i pojkaktiga byxor, leka med bilar etc, än om en pojke skulle röra sig i den flickiga zonen. Givetvis baserat på vår omvärlds acceptans…

Jag har även funderat kring spelens uppfostrande roll, vilket också involverar makt. Berättar spelen och dess karaktärer för barnen hur man beter sig när man vinner och förlorar, hur viktigt det är att vinna etc? Mansrösten i spelet understryker detta genom att faktiskt ge nedvärderande kritik när det går dåligt och uppmuntrande när det går bra. Det hela verkar vara mycket inriktat på prestation. Jag kan inte låta bli att fundera kring hur det hade sett ut om spelet varit inriktat mot flickor. Jag tror själv att utformningen av karaktärerna hade sett väldigt annorlunda ut, deras gester hade varit mjukare, färgvalen och omgivningarna i pastelliknande färger, rösten hade förmodligen varit en kvinnas som var uppmuntrande och tröstande istället för kritiserande. För att vinna är ju inte det viktigaste…eller?

Men det är bara en tanke.

I grunden känner jag inte att jag kan rikta enorm kritik mot att spelbolagen skapar spel åt de olika könen. Vi är olika och har generellt olika intressen. Men just när jag granskar spelet ur ett makt- och genusperspektiv kan jag ändå känna ett visst obehag även om spelets pedagogiska grundtanke är god. Men frågan ligger fortfarande kvar i bakhuvudet. Hur mycket signaler sänds egentligen ut till barn om normer inom genus och makt? Hur medvetna kan vi bli om dem och hur mycket påverkar de egentligen?


Länk till dokumentet "Framtidens datorspel", KTH:
http://web.media.mit.edu/~paulina/portfolio/yearfour/Framtidens_datorspel.pdf

Litteraturseminarium: reflektion

Litteraturseminariumet i IKT-kursen idag var både intressant och givande. Vi indelade oss i grupper utefter de kapitel i "pedagogik för 2000-talet", del 1, som vi ansåg mest intressanta och som vi ville diskutera vidare. Min grupp diskuterade "kognitiv pedagogik", mitt förstahandsval, eftersom jag länge tyckt att kognitiv psykologi är intressant och ville veta mer om detta inom pedagogiken.

Kapitlet tycker jag skiljde sig en del från många av de andra kapitel vi läst, där man tog upp många metoder om lärande och vilket sätt som gynnar individen bäst för självförverkligande etc. "Kognitiv pedagogik"-kapitlet gick enligt mig in på teorier just om hur man anser att en individ lär sig enligt mönster vi från början har medfött, det vill säga det biologiska och genetiska, samt hur vi skapar våra egna mönster att ta in ny kunskap via mönster vi skapar av våra erfarenheter, som därför bara kan vara individuella. Även om vi i grunden föds med samma förutsättningar, har vi alla olika erfarenheter och olika mönster.

I diskussionerna med tvärgruppen kom vi fram till att många pedagogiker har en hel del gemensamt, som den fria viljan att lära, att barn själva ska lära sig vad de är intresserade av och därför få motivationen att själva ansvara för sitt lärande genom att få rätt verktyg. Vi diskuterade också en del om learning by doing-pedagogiken.

Men kring dessa pedagogiker anser jag att det dyker upp en del frågetecken.

Kan ett barn förstå vad han eller hon vill göra i framtiden om det inte har en bredd, en grundläggande kunskap i vad som finns att lära sig, kan man kalla det allmänbildning?