Reflektion kring seminarium 30/3, kapitel 1-3

Jag tänkte att jag skulle börja med att kommentera Jimmys inlägg, men jag lyckas inte få någon kontakt med rhett-servern, så det får vänta till ikväll.

Jag tittar lite på mina anteckningar sen gårdagens seminarium. Det många intressanta och roliga diskussioner. Visst blir det lätt att man travar iväg i ämnesomfattningen, men det behöver ju inte betyda att det är irrelevant.

Vi började med citatet ur Säljös "Lärande i praktiken", sid 13:

Lärande är således ett möjligt resultat av all mänsklig verksamhet och kan inte på något enkelt sätt kopplas till bestämda arrangemang som skola och undervisning.

Visst håller jag med Säljö om att lärande inte endast sker i skolmiljö, det har han ju påpekat flera gånger och jag har inga som helst invändningar, jag håller ju också med om att vi lär oss hela tiden. Däremot kan jag ställa mig lite frågande till hur man ska tolka citatet. Skapas inte förutsättningarna för "mänsklig verksamhet" i skolmiljöer? Det är ju trots allt där vi möts och reflekterar kring det vi lär oss, lär oss av varandra via diskussioner med mera (utöver de rena undervisningsformerna). Eller ser han rakt upp och ner på skolan som undervisningsmiljön där den "vise" står och pratar framför de "mindre visa", som snällt sitter tyst och lyssnar? Det är lite svårt att tyda exakt vad han syftar på med "bestämda arrangemang". Vi möttes igår under ett bestämt arrangemang med mängder av mänsklig verksamhet och reflektioner. Jag vet inte om det är hans mening att lägga en negativ laddning i uttrycket, men det är lätt att uppfatta det så. Eller också syftar han enbart på att det inte bara är under bestämda arrangemang som vi lär oss. Men att bestämda arrangemang som skola och undervisning skulle vara något överflödigt eftersom vi ändå lär oss har jag svårt att hålla med om. Att ses under bestämda arrangemang är en förutsättning för mig för att få träffa och lära mig av människor som har liknande intresseområden som jag, vare sig de är lärare eller medstudenter. Det ger mig en möjlighet att delta i mänsklig verksamhet inom just det område jag vill lära mig mycket.

Jag tyckte verkligen att det var jätteintressant att prata om paradigmer. Det var inte en helt lätt diskussion. Det är inte lätt att se på sina sanningar, sin "vetskap", om verkligheten som en paradigm. Min sanning är väl inte lokal, den gäller ju hela världen? Resten av världen har bara inte kommit till samma insikter som jag? Att gud inte finns, jorden är rund och kvinnor har lika stor rätt till att köra bil som män (känsligt ämne). Någon annanstans har en annan kanske förhoppningen om att andra mindre utvecklade samhällen en dag ska komma till insikt. Allah är allsmäktig, jorden är kubformad och kvinnor har inte varken kompetens eller behov av att hantera någon form av hjuldrivna fordon. Det är lika mycket en sanning som min. För vi skapar våra egna sanningar, vare sig vi har hämtat dem från vetenskapliga forskningsresultat eller religiösa skrifter, hört det på tunnelbanan eller sett det på TV. Men vad någon annan än säger så har jag rätt. Inget kan rucka på min världsuppfattning. Den är sann. Allt annat är fel. Självklart har jag fördomar.

Vi pratade också om kompetens. Ett ord som används väldigt flitigt omkring oss men som faktiskt är ganska svårtolkat. En sak som verkar tydlig är att det ofta ställs i relation till något annat. Är jag kompetent inom 3d-grafik? Går jag och sätter mig och fikar bland några lärarstudenter, så kan jag definitivt säga att jag är kompetent. Jag har ju både vetskapen och kunskapen om hur jag skapar ett grönt klot i programmet maya. Sitter jag i G118 med några i klassen är jag kanske däremot inte alls lika kompetent. Visst har jag kunskap och vetskap, men däremot är den inte alls lika stor som många av mina klasskamrater, som har större kompetens till att lösa en viss 3D-uppgift. Skaffar jag däremot mer kunskap, genom att jobba mer med programmet och läser fler tutorials, mer böcker, så kanske jag blir mer kompetent. Men min kompetens kanske fortfarande är relativ, den leder kanske inte till ett arbetserbjudande på Pixar (eller också gör den det).

Det var som sagt ett intressant seminarium som väckte många tankar och reflektioner från min sida. Jag ser fram emot nästa. :)

Reflektion kring kapitel 1-3, Lärande i praktiken.

Nu har jag läst de första tre kapitlena i kursboken "Lärande i praktiken - Ett sociokulturellt perspektiv", av Roger Säljö, och det är dags att reflektera lite över vad jag läst i mitt första blogginlägg för kursen.

Jag har fått ett positivt första intryck av boken. Säljö för en diskuterande dialog genom sina kapitel, som jag tycker är ganska lätt att finna en röd tråd i. Allt det han diskuterar är inte helt nytt, vilket jag har förstått att flera i klassen tycker. Däremot väcker hans avsnitt en del tankar om lärande, som man kanske inte aktivt reflekterat över tidigare. Pedagogik och lärande i sig kan var begrepp som är svåra att sätta fingret på exakt vad de innebär, men jag tror att jag efter att ha läst de 75 första sidorna fått mig ett lite bättre perspektiv och det har i och med det blivit mycket mer intressant. Jag kan även finna en anknytning till de reflektioner jag hade i slutet av förra kursen.

Visst har jag tidigare funderat kring hur vårt samhälle ser ut idag och vilka otroliga tekniska framsteg vi gjort på så kort tid. Hur är det möjligt?
Säljö beskriver bland annat om den förvandling som skett i vår samhällsstruktur, som givitvis också påverkar vår kunskapsbas. "Förr i tiden", som man brukar säga, fick vi kunskapen från vår familj. Tidigare kända kunskaper om hur man bedriver en bondgård, snickrar, t ex, fördes vidare genom att de äldre delade sin kunskap med de yngre. Kanske utvecklade man en del ny kunskap mellan generationerna, men basen var den samma. Under medeltiden växte mer komplexa samhällsstrukturer fram och bärgade familjer kunde skicka sina barn till städer i Europa för att skaffa sig utbildning för ett visst yrke. Kunskap var inte längre något som endast gick genom familjetraditioner. I och med industrialismen och därmed en enorm urbanisering skapades fler och fler sk institutionaliserade miljöer i samhällsstrukten, inte minst fabriker och skolor.

Så som jag ser det är det här, vid industrialismen som allt tar fart. Det sker en enorm förändring i samhällsstrukturen, där många slits loss från familj, traditioner och också kunskap som gått i arv, för att flytta till nya industrialiserade och växande samhällen. I dessa samhällen har strukturen givit möjligheten att organisera, på ett sådan sätt att specialisationer kan lyftas fram och bistå med en specifik del till t ex en teknisk produkt. Organiseringen av kunskap har gett upphov till utvecklingen av många tekniska hjälpmedel som har underlättat enormt i vår utvekling. Det är inte svårt att se sig omkring idag och fundera kring vilka verktyg som egentligen är oumbärliga för att vi ska kunna räkna, dokumentera, minnas etc.
Vi har blivit enormt duktiga på att organisera kunskap och specialisationer.

Vår förmåga att kommunicera, vilket faktiskt ger oss möjlighet att dela kunskap, gör oss väldigt unika. Att kunna dela med sig av erfarenheter är något väldigt komplext och det är egentligen ganska otroligt att vi kan utföra en uppgift som vi aldrig utfört förut genom att läsa instruktioner, kunskap någon annan delar med sig av, i ett textdokument. Kan man säga att detta är en egenskap som skiljer människan från djuren? Att vi kan dela kunskaper och erfarenheter med varandra och faktiskt till och med använda dem praktiskt?

Säljö pekar flera gånger på vikten av kommunikativa förmågor vikt för lärande, hur vardagliga samtal kan vara en av de viktigaste komponenterna förkunskapsbildning och kundskapstradering. Hur vi kan komma till nya insikter i reflektioner i samspel med andra. Det går lite hand i hand med mina funderingar kring lärande i IKT-kursen.

I det tredje kapitlet går Säljö in på kognitivism och rationalism, där personligheten Piaget har en betydande roll för utvecklingen av förhållningssät till lärande i skolor, även om det inte är uttalat att det var så han hade tänkt sig att man skulle anpassa hans kunskaper. Det mest intressanta i kapitlet är för min del diskussionen kring det sociokulturellas betydande roll för lärandet. Enligt Piaget var de kulturella förutsättningarna inte betydande, något som han enligt Säljö verkar få äta upp. Utveckling och lärande är inte uniformt över kulturer, menar Säljö. Kommunikationen med vår om värld och hur vi är aktiva och manipulerar den och sedan drar för slutsatser av detta har stor betydelse för vårt lärande. Och alla våra omvärldar är olika, sociokulturella, vilket ger oss helt olika förutsättningar. Inte minst tror jag att det lägger grunden för värderingar, både av kunskap och annat. Det är intressant att fundera kring de sociokulturella förutsättningar i det samhälle jag utvecklats i, vad de kan ha haft för betydelse i min utveckling, mitt sätt att interagera med den, hur jag värderat kunskap, hur hade min utveckling blivit om några befintliga förutsättningar plockats bort? Eller om jag rent av vuxit upp i en helt annan typ av samhälle, samma biologiska förutsättningar, men helt andra sociokulturella.